Niclas B

Måndag och jag har ju ett bra jobb så det är inte med tunga steg man går till jobbet. Ullis hade dock läst att folk var oroliga inför mötet som skulle ske idag. På mitt jobb alltså. Skolchefen skulle meddela att omstruktureringar skulle ske men jag hade inte tänkt så mycket på det utan tänkte att det väl handlade om ledningen bara.

På skolan så startade jag med lite mjukstart med en klass och jag kände mig supernöjd då jag fick igång elever som förut inte deltagit.

Ibland tar jag även till okonventionella drag och vem vill inte se på Lucky Luke! :-)

Sedan var det bra drag för det mesta och jag kunde bara se till att hålla allt igång.

Så var det då dags för mötet och det var lite segt att jag var tvungen att gå efter min arbetstid.

Mötet då handlade om att det lagts ett stort och radikalt förslag om att ändra helt på de kommunala skolorna i kommunen. På min F-9-skola, Ramdalen skulle det bli endast F-5 och Oxelöskolan skulle bli 6-9-skola och Peterslund skulle, liksom Ramdalen, bli F-5. Både Oxelöskolan och Ramdalen är nu F-9-skolor och det blir ju förstås rena rama vilda västern bland alla pedagoger. Jag som för första gången under alla mina år som lärare har ju, tack vare VAL, känt mig lite säker men nu slängs jag åter ut i osäkerheten. Det sjuka är att medborgarna inte ens får tid att yttra sig och en sådan här stor sak borde ju rimligtvis föregås av att folk får yttra sig. Nu skulle det klubbas så fort att inte ens de politiska motståndarna får säga sitt. Mycket märkligt. Initialt blev jag dock bara lite tom och mest förvånad. Det var som benen slogs undan men att jag ändå hade lite fotfäste kvar. Det hade liksom inte sjunkit in så mycket.

Jag blev förstås lite sen då mötet drog ut på tiden och jag missade en bra buss och fick vänta på nästa. Väl hemma så blev det lite mat och jag lade ut ytterligare en sponsor. Kvällen avslutades med lite schackspel och det började sjunka in. Lite tyngre nu än imorse. Undrar hur det tas emot av eleverna imorgon...

Fredag och det var inget särskilt idag. En klass var på prao så det var lite lugnare men det var lite segt att det var den näst sista lektionen så man slappade till sig. Jag försökte kolla hur det hade gått med min inlämning men jag hittar inga resultat och det var lite frustrerande. Så jag försökte kolla lite på min kommande uppgift och jobbade lite med den.

Sedan hemåt och det kändes skönt att det var helg och idag var jag sugen på tacos så det fick det bli. Men när jag är på bussen hem så får jag upp att Ullis cyklar och det vill ju jag också göra men vi fixar lite käk emellan och så går jag ned efter och cyklar mitt 70-minuterspass. Skönt att det blivit en vana men det tar absolut fortfarande emot lite då man bara vill komma hem och slappa. Kroppen känns bättre och bättre också och det är en skön känsla då man ändå är 53 år. Målet är minst pb i höst på Ironman och det är inte omöjligt men sista gången jag kom i mål satt allt så jag måste ha dagen. 

Torsdag och idag började det med ett möte rätt omgående. Under mötet så tycker jag mig höra att en från mötet hade varit en annans lärare och jag blev förvånad. Då vi skall sluta så tar jag upp det och frågar om det verkligen var så. -Nä, det var ju du som var min lärare och jag skrattade och sade att hen måste ha missuppfattat. Hen stod på sig och när jag frågade var så sade hon Nicolaiskolan och den visste jag inte ens riktigt var den låg. Någonstans i Nyköping men inte mer än så. -Där har jag inte ens jobbat! sade jag. Det spelade ingen roll för hen, som stod på sig. Ha ha, jag framstod som lite virrig men var jag har jobbat har jag banne mig koll på. Chefen visste inte riktigt vem han skulle tro på. 

Sedan var det lunch med en klass innan det var dags för ett avsked. Två elever skulle göra sin sista lektion på skolan och det var lite sorgligt så de fick välja lite fritt och det blev en bra och rolig lektion och de såg fram att komma till den nya skolan och det kändes förstås bra. 

Sedan försökte jag komma med en snabb buss hem men jag hade gått över lite på sista lektionen så det var kört. 

Jag försökte plugga lite på vägen hem men det var svårt på bussen. 

Jag somnade till på slutet och när jag vaknar groggy så känner jag mig helt vimmelkantig och stirrar rakt in i en ung tjejs ögon och i det tillståndet måste jag sett lite scary ut men snart förstod hon att jag precis vaknat och det var inte mer än så. 

Jag går av och hemma bara vilar jag ett tag innan Ullis kommer. 

Vi äter och kollar på Robinson och hela min kropp vill stanna inne idag. Det är klubbträning men vi fastnar i soffan så länge så snart är det så sjukt bråttom och vi stressar järnet och  får på oss våra kläder och klampar iväg. Nu har jag ont i huvudet också men tänker att det beror på att jag stressat. Hoppas på det, i alla fall. 

När vi närmar oss så är det som att vi hoppas att inga skall vara där så vi kan gå hem och träna inomhus istället. 

Men, nädå! Där står Nicke och inte heller han är superpepp. Han säger att Putte är på väg men Putte tillhör det hårdare virket och snart är vi igång. Vi bestämmer att den tänkta kuperade banan får bli terrängspåret och det känns bra då den lockade mer än att bara hitta nya vägar runt i Vagnhärad. 

Ullis och jag kör tillsammans och de fick en jäkla fart då vi kom fram till spåret. Ja, jäklars! Det var fartlek men både jag och Ullis tänkte att det blir en naturlig fartlek och körde rätt lugnt faktiskt. Det blev lite drygt nio kilometer och det var helt okej och det gick bättre att springa än jag trott. 

Sedan dusch och vi kollade klart på det sista på Robinson. Det är ju lite av en hatkärlek det där. 

Vi avslutade sedan kvällen hyfsat tidigt då bägge var trötta men en helt okej dag ändå. 

Torsdag och nu började det närma sig slutet för mig på Nyköpings högstadium, klart sorgligt. Lite sorgligt var det också med måsungen som aldrig kommer ned och idag så tvingade en kollega ned den genom att slänga en boll mot den. Det kändes inhumant men han verkade ha koll och räddade troligtvis livet på ungen som började bli uttorkad. Med ett perfekt kast så kom bollen i ryggen, med en sjujäkla fart, så måsungen drog iväg i hundranittio och flaxade till, med bollen i ryggen, och landade snyggt. Klart chockad och den stod och tog igen sig i några minuter och undrade vad som hände. Med facit i hand blev det ju bra men han hade inte kunnat gjort det med många kvar på bygget. Jag hade själv lite ont i magen. 

På jobbet så åke förresten jag och Olle och slängde sopor men fick lite banning för det blev fullt direkt och vi blev hänvisade till soptippen istället.

Hemma så ville Ullis möta upp mig på cykel och så fort jag kom hem så bytte jag om och drog iväg men kroppen var seg. Fy bubban! Den svarade inte som jag ville så jag fick kämpa. 

Till slut mötte jag Ullis och jag fick ligga lite bakom och samla kraft först. 

När vi kom hem så var det snart löpträning men jag skulle nog inte orka men vi joggade i alla fall bort och det var ingen där och det kanske inte var så konstigt då det är Trosa Stadslopp imorgon. Det gjorde att vi endast körde en kortare runda och sprang och köpte glass istället. Idag var det verkligen läge för det. 

Så var det då söndag och det var bara att masa sig upp eftersom vi skulle jobba som röstmottagare, i år skulle jag dessutom vara ordförande i ett distrikt. Det är förstås ett stort ansvar och man kan alltid plugga på lite extra men nu blev det gott nog då det varit så mycket annat. Jag hade bra koll på allt förutom när man skulle stänga ned och lägga i rätt omslag. 

Hursomhelst så skötte alla sin uppgift till punkt och pricka och det var roligt och i princip hade vi en över hela tiden då det aldrig dök upp något vi inte kunde klara själva. 

Tiden gjorde dock att man började bli trött och på slutet kände man sig rejält mosig. Bara hoppas att man är piggare imorgon då jag skulle på en arbetsintervju. 

Kul men jobbig dag och vi kom väl hem runt halv tolv, tror jag. Där kikade vi lite på hur det hade gått i valet och jag tyckte det kändes positivt. Nu, så här i efterhand, får jag ju ha åsikter men under hela dagen, då jag jobbade som röstmottagare, fick man ha hålla det för sig självt.