Niclas B

Söndag den andra mars och det var förstås Vasaloppet. Normalt så brukar jag sitta på en spinningcykel och leda Vasaloppsspinning men nu var den nya ägaren lite seg och ärendet hade hamnat mellan stolarna. De hade dock svarat men lite sent. Men sitta i soffan med frugan och kolla på loppet är också något jag längtat efter.

Vi var lite sega och kom väl upp kvart i åtta så det blev till att sätta fart och duka upp en god frukost fort.

Starten gick och jag var rätt säker på att det inte skulle bli så snabba tider då det var rätt varmt. Dock så låg de hela tiden med rätt bra i förhållande till rekordtiderna men de hade också bra med vind i ryggen rätt ofta. Kul att se Alvar Myhlback så stark under loppet men jag trodde nog mest på någon av norrmännen eller Emil Persson. Spurten och snart låg det tre svenskar i bredd och som de kör. Alvar visar att nu är det allvar och han drar det längsta strået och var klart bäst. Så roligt att se och han är nu den yngste någonsin att vinna Vasaloppet.

Yngst tidigare var premiärvinnaren Ernst Alm från 1922. Alvar var också den yngste att någonsin köra Vasaloppet och innan det var det Birger Fält som jag fått äran att preparera skidorna åt flera gånger. Nu är det bäst att visa att jag inte lagt ned verksamheten så jag får lite mer jobb igen men som det är nu så är det kanske ett tiotal jobb om året bara. Funkar bra med tanke på att jag jobbar heltid som lärare och pluggar halvtid. Vi får väl se. Alltid bra att ha i bakfickan om jag måste gå ned lite i tid. Det är lite omorganisation på gång.

Hursomhelst så är det sen Stina Nilsson som länge lett loppet. Hon gick ifrån rätt tidigt och jag var lite orolig om hon skulle möta väggen och det var rejält segt i sista backarna. Fy bubban! Men så roligt att hon är tillbaka i toppen men kanske inte på det sätt man trott att hon skulle vara.

Sedan var det skid-VM och Skiathlonen och jag hade trott en hel del på William Poromaa, speciellt efter att han stuckit ut hakan på slutet och faktiskt gjort bra resultat. Norge klev dock segrande ur striden och William blev åtta, säkert en missräkning för honom. Sedan var det då damerna och vilken jäkla batalj! Ingen hade väl räknat med Ebba men hon måste ha gjort världens formtopp och ingen hade väl räknat med att det var hon som skulle snuva Johaug på guldet. Alltså, hur nära var det egentligen? Två, tre centimeter? Gud vilket jäkla race. Det var som att se två boxare fast på skidor.

Själv fick jag hybris och funderad på hur många Vasalopp man skulle kunna klara av nästa år. Åtta (!) stycken fick jag ihop men det är förstås inte vettigt.

Sen började man att kolla på Gunde Svans gäng och vad roliga de var! Man kunde inte slita sig och rätt som det var så handlade det om att få kamerateamet att hitta Gunde och hans adeptrar, det var minst lika roligt.

20.12 så gick den sista i mål men de fick visst tjuvstarta lite på sträcka två för att inte sabba hela grejen. 21.00 så gick visst den avslutande delen i serien som jag tror hette ”Mot alla odds”. Den ville man se och hela dagen gick åt att kolla på skidor.

Fredag morgon och jag vaknade lite då och då. Jag hade laddat med lite sportdryck och känt att jag kommit kapp lite då jag varit lite tom på energi på slutet. 

Rätt som det var så var Anders inne i rummet och jag vaknade lätt. Han skulle snart ha skjuts till bussarna och jag klädde på mig och efter typ tio minuter så åkte vi. Han var taggad och jag passade på att ringa Ullis på vägen hem sen. 

Snart låg jag i sängen och somnade om. Jag vaknar igen och det är rätt tidigt så jag passar på att läsa lite i den nya boken. Sen så hör jag att Roger är uppe och tassar och jag går upp och drar igång en kanna kaffe. Det blir kaffe med Roger och efter ett tag så har vi även väckt Magnus och han joinar oss på en kopp. 

Vi har sagt när vi tror att Roger skall behöva åka och jag kan tänka mig att det blir ungefär samtidigt som Mora-laget så det är ingen svår matematik. 

När det gått ett tag så visar det sig att vårat lag, Team Enklaresport XC, går som tåget. Jisses! Vi plockar massor redan på första sträckan och där hade jag räknat med att vi skulle vara efter typ 10-15 minuter men vi är före! Oj, då! På andra sträckan var min beräkning att vi skulle plocka ikapp viss tid men nu bara drygade vi ut och det gjorde mig lite oroligare men då jag kollade in gamla kort, från förra året, så ser jag att då var Magnus och jag kvar till åtminstone klockan 11 men det kändes omöjligt nu. Vi börjar ta på oss och efter lite mer i magen så åkte vi mot bussarna och klev på. Nu började jag bli orolig och Magnus tyckte det var roligt men jag tror det ingår för mig att komma i rätt stämning. 

På bussen så visar det sig att Robin Bryntesson sitter och jag kände inte igen honom först. Han pratade lite om sin podd och förstås om när han åkte Vasaloppet baklänges, imponerande! Att kunna åka ett Vasalopp baklänges alltså och han gissar att han skulle kunna göra det på 5.15 om han inte stannade och pratat med alla. Jag tänkte själv på mina 5.58, då jag var som bäst, och blev sjukt imponerad! Det går ju ruggigt fort i vissa backar. 

Sedan av från bussen och nu hade jag lite lätt panik då Roger snart skulle komma. Jag utgick ifrån att Magnus inte skulle kunna komma ikapp och lade ifrån mig skidorna och sprang på toaletten. Lika bra att försöka göra ifrån sig men det var trångt och jag vet inte om det ens var värt att försöka. 

Sedan av med sakerna och när jag nästan är klar så ser jag att vi är på gång! Fan! Nu är det bråttom och jag bestämmer mig för att skippa glasögonen då jag inte vill sinka laget. Jag tar med mig ryggsäcken och går och tar på mig skidor och stavar och sedan hinner jag bara slänga fram ryggsäcken framför Roger som håller på att stå på arslet. Jag nuddar Rogers stav med min och tycker att det får räcka men Roger hade sagt att de direkt nämnt något om att man skall ryggdunka varandra. Ha ha! Inte så lätt då jag slängde hinder framför Roger men det är klart. Jag hade tänkte att ge Magnus ryggsäcken men jag fick inte tag på honom. 

Jag slår på klockan och drar iväg. Jisses! Jag drar på ordentligt och i bakhuvudet så undrar jag om det är så smart men det går bra och jag tar det lite lugnt efter första lilla backen så jag inte går in i väggen direkt. 

Jag håller ihop och snart går det utför med en jäkla fart och jag får tårar i ögonen och kan knappt se! Wow! Vilken fart och jag känner tårarna strömma längs kinderna. Efteråt såg jag att jag var uppe i över 47 kilometer i timmen och det är klart att det känns då man inte har glasögon. 

Jag har bra fart och jag plockar folk hela tiden och förstår ingenting. De innan har ju kört så jäkla bra och jag är livrädd att förstöra för mitt lag och tänker att alla kommer åka om mig. Speciellt då vi är så långt fram. Men det är väldigt få som åker om mig och jag trycker på rätt bra. Ju längre det går ju tröttare blir jag och jag förstår att jag gått på rätt hårt. Jag kommer på att jag nog borde kunna se på klockan hur fort det gått och jag blir förvånad. Men vad sjutton, tänker jag. Jag borde ligga på runt 4 minuter per kilometer om inte snabbare. Mot Eldris och nu är det några enstaka som även åker om mig och några riktigt snabba. 

Genom Eldris och jag tar min andra halvkopp med vätska. Jag märker att man tappar en del tid då man dricker och det är ju lite pinsamt då man åker så kort sträcka men jag har å andra sidan inte tränat något så den tiden får jag ta. 

Mot slutet så kommer en lite stöddig kille på stakskidor och nickar lite som att han var grym. En backe börjar ganska omgående och jag ser hur han hoppar till då jag helt plötsligt åker om honom, rejält snabbare. -Vilka jäkla skidor! sade han och jag skrattar för mig själv. Massor av klister under helt ordinära skidor men då stålsicklade. -Inget glid! ropar jag och skrattar ytterligare. Det skulle förstås vara ingen glidvalla för glid det hade jag ju. 

Mot slutet så börjar jag tappa lite fart och en rolig åkare kommer lite bakifrån och ropar mitt namn och att det är så roligt. Jag pratar lite och sen åker han för att ta lite vätska vid Falu rödfärg och jag tycker det ser ut som små kaffekoppar och åker efter. Killen kör in i killen som skall servera så inget blir kvar till mig och jag åker vidare. Jag vrider om kniven lite och undrar om det är så man skall göra med motståndarna och strax efter så visar jag att jag skämtade lite. Ha ha! Det tog lite innan han förstod. Han undrade om han hade vält mig men jag förklarade att han välte omkull all dricka.

Sen är det bara att kämpa på och jag ligger hela tiden på gränsen men jag chansar inte då jag ändå vet att matchen mot Magnus lag redan är klar. Han borde inte kunna ta igen det här och jag har ju mestadels åkt om folk. 

Sista biten och nu är det lite jobbigt. Jag kommer in mot Mora och sedan bara staka innan de sista pucklarna. Nu blev jag trött men orkar trycka ut det sista i spurten.

Så skönt att åka in i målportalen och sedan bara ta av skidor och stavar. En kall alkoholfri öl och sedan försökte jag ta mig bort till gängen som hejade. Några hade inte hunnit komma in men de kom strax efter. 

Vi väntade sedan in Magnus som inte verkade ha så bråttom men de hade också gjort det bra. 

Efter duschen så blev det hämtpizza och sedan spel som var riktigt roligt. 

Jag läste lite till och blev klar på natten med boken. Jag ringde förstås till älsklingen så fort jag kunde och hon var så stolt - vad kul! Sen hade hon visst tränat mer än mig i alla fall. Hon är grymt. Boken skriver jag om i annat inlägg då jag ännu inte skrivit om den förra boken. 

Söndag morgon och Ullis var klart piggare än vad jag var. Inte alldeles ovanligt och speciellt inte konstigt då jag fastnade i schackspel på natten. 

Det blev finfrukost på morgonen och det var lite extra lyxigt att ha dukningen från igår kvar. 

Sen pluggade jag på innan det var dags att skjutsa svärmor till Trosa. Hon behövde fixa en sak och skulle dessutom posta något till kommunen. Vi tog det sista jag skrev först och väl framme vid Trosa kommun så gick jag och postade brevet. Det känns som de borde göra om klisterlappen för den har sett sina bästa dar. 

Efter det drog vi till Trossen och jag passade själv på att handla och efter det drog vi hemåt men nu bjöd Ullis på mat så först blev det en sväng hem till oss. 

God mat och sen skjutsade jag hem svärmor. 

Vi hann titta på skidskytte också och det var en duell mellan Sverige och Norge och det var stafett. 

Hanna Öberg ligger bakom Tandrevold och när Hanna skall gå om, där det är ganska brett, så försöker norskan stänga Hanna och de krokar i. Så jäkla irriterande och det är bara tur att det är norskan som faller och inte Hanna. 

Ullis och jag hade sedan bokat in en bio då vi hade en biobiljett som går ut på torsdag och den var det ju synd att vaska. Tyvärr gick ingen bio som vi ville se och den som lät bäst var Babygirl, med Nicole Kidman. Hon var visst briljant i filmen. 

In till stan och vi gick runt där först och kollade några butiker innan vi var tvungna att äta lite igen och det blev Ariu Sushi men den här gången var det inte alls lika gott och jag fick dessutom lite ont i magen. Ajdå! Nu blev jag lite orolig men magen höll sig i schack men jag åt inte upp allt. Kanske borde man sagt till men det blir nog bara så att jag inte äter där på ett bra tag. 

Så var det då dags för filmen och det var inte alls mycket folk och de som var där var nästan bara äldre. Vi, som är 50 plus, kändes nästan som ungdomar. 

Pang så var det igång och det började med en sexscen och slutade med en sexscen. Sen var det en massa sex däremellan. Skall jag vara lite hård så skulle man kunna sammanfatta filmen så men den var förstås lite mer. Att den hade fått fyra plus förvånade lite men det gjorde ju Brokeback Mountain också. Den var inget vidare men det var nästan som så att man inte vågade såga den av risken att bli kallad homofobisk. Den här handlade om huvudpersonens erotiska drömmar och hur viktigt det var att leva ut drömmarna. Men det behöver man väl inte alltid göra och jag tycker också det var väldigt subtila signaler hon gav om vad hon ville och allting drogs till sin spets. Nja, den får 3/5 och då kanske jag är snäll. Direkt efter så var jag inne på 3,5/5 men en bra film skall ge något efter. Som att man går och tänker i flera dagar men det gjorde inte den här alls. 

Det stämde nog att Nicole var briljant för utan henne hade nog filmen fallit pladask. 

Lördag morgon och idag var det lite segt att komma upp men vi var bokade på lördagsträningen så det var en bra morot att masa sig upp. Lite kaffe och lite frukostflingor och jag var redo att traska iväg. 

Ullis är som vanligt färdigklädd men jag måste ha mina rutiner och byter om på gymmet. 

Lite seg väntan men snart är vi igång men idag är det svårt att verkligen tagga till men kanske var det smart att hålla igen lite. Jag blir inte superslut, som sist, det är skönt. 

Sen in i duschen, höll jag på att säga. Nä, jag bestämde mig för att traska hem i shortsen och folk höjde på ögonbrynen. Som om det skulle vara så farligt, jag hade ju en tjock jacka på mig i kylan och den hjälpte en hel del. 

In i duschen.

Efter det så röjde jag lite i källaren och körde ett långpass på cykeln för att skona min lilltå som har strulat ett tag. 

Mot kvällen blev jag nyfiken på att kolla in hur det skulle gå för vår nya stjärna, Robert Kallin. Han som nyligen gjort världens snabbaste cykelsträcka på en Ironman. Däremot håller han inte riktigt måttet på löpningen men det är kul att han dyker upp bakifrån, på cykeln, och kör om alla. Anna Bergsten skulle visst också vara med och det är för mig, som inte riktigt hängt med på slutet, också en ny bekantskap. Frågan var om jag skulle orka vara uppe och skulle det vara så smart...

Jag slötittade lite men efter ett tag på cyklingen så slocknade jag och hade noll koll på var svenskarna var. 

Jag vaknar till någon gång men orkar inte riktigt uppdatera mig men på slutet av löpningen är jag med och Robert har visst gjort det jag nyss pratade om. Rundat hela gänget och gått ut som etta på löpningen och han hade visst grillat det övriga gänget rejält. Nu låg han fyra och då är det förstås kört att hoppas på en pallplats men Anna kom starkt bakifrån, i damfältet, och hade avancerat på löpningen och låg nu trea med chans på andraplatsen och snart var hon förbi och fortsatte starkt men det var lite för kort kvar för att nå ända fram. Grymt kört och jag tittade förstås klart.

Söndag och vi började dagen med att titta på Ironman World Championship, för damer, i Nice. Många har ju varit lite tveksamma till flytten till Frankrike och nu byter de ju plats varje år och jag var väl en av dem som inte var helt emot det. Det kan nog bli bra. Publikmässigt verkar det ju inte som någon succé men det var det ju heller inte på Hawaii. Fast det är väl inte själva grejen.

De fick en tuff start med simningen med både stora vågor och hyfsat strömt. Sedan iväg på cykeln och den var väldigt tufft. Vi såg dock bara en del av den då vi drog iväg till Stockholm för att hälsa på Felix. Löpargrejer med förstås.

Framme så ville Felix komma iväg rätt omgående och det var ju smart. Ullis och jag bytte om och snart var vi iväg. Vi bestämde oss för Djurgården och det var förstås en bit dit och när vi kom fram behövde en person besöka en toalett så då passade vi på att fika och det blev på Flickorna Helin.

Jag tog en kaffe och en blåbärsbulle och den smakade riktigt bra. Nu får jag väl ont i magen, tänkte jag. Snart var vi igång igen och det är ju alltid segt att komma igång efter att ha varit still. Dit var det förresten 5,6 kilometer så frågan var ju hur långt vi skulle springa totalt men lite på Djurgården måste man ju tag så vi började på att springa en runda och i värsta fall kunde man ju gå på slutet.

Det började kännas allt bättre för mig och när jag kom längst fram fick jag ofta höra att jag körde på lite för fort. Vi kör längs Djurgårdsbrunnskanalen när jag ser någon jag tycker jag känner igen men släpper det tills jag hör hennes röst och det är ju Katrin Zytomierska, som tidigare var tillsammans med Bingo Rimer. Hon var ute tillsammans med sin hund och sonen.

Vi kör på och det känns fortsatt bra men Felix börjar tycka att det är lite jobbigt men nu börjar vi komma upp i längd och jag är lite förvånad att det känns så bra.

På slutet började det dock kännas men ändå relativt bra.

Det blev totalt 18,6 kilometer och jag är supernöjd. Lite med mersmak faktiskt men jag får inte förivra mig nu utan försöker följa planen med mer cykel initialt.

Väl hemma så tittade jag lite på slutet av Ironman och Laura Phillip verkade gå som tåget. Jag följer henne lite på Zwift men jag tror inte jag sett något av henne där på evigheter. Det är nog mest killproffsen som jag brukar se där och förut även Lisa Nordén där jag och Ullis cyklade med henne i tjugo minuter. Det var kul och förstås ett lugnare pass för Lisa än för mig och Ullis.

Hursomhelst så var Ullis med i en tävling i dag och det handlade om att pricka vem som skulle bli nia och jag slängde först ur mig Sara Svenska fast det visade sig att hon inte ens var med idag och inte heller Lisa var med. Lite tråkigt. Sedan kollade jag lite bland startfältet och tänkte väl att Jackie Hering borde ligga bra till och efter halva löpningen låg hon nog runt elfte plats och som stark löpare borde hon kunna avancera och vad spännande det var att se målgången och mycket riktigt blir Jackie nia och Ullis blir glad. Kanske inte lika glad över att höra att hennes pris var en simmössa med reklam på… Hon är visst fortsatt med i någon utlottning av lite bättre grejer.

Nu går vi iväg och skall äta och i ett hörn springer vi på Leif Pagrotsky och han ser att jag tittar på honom och han tycker väl det är kul att han fortfarande känns igen men vem känner väl inte igen den gode ”Paggan”?

Vi fastnar för en italiensk restaurang men det var lite för mycket italienskt för min smak och jag kände sedan av halsen lite och det var förstås vitlök.

Hemma hos Felix så fixar vi lite med hans nyinköpta klaffbord och fixar lite med hans rullgardin. Tyvärr behövde vi en bra stege för att göra det sista så det får vi ta vid ett senare tillfälle såvida han inte fixar det själv.

Vi tackar för oss och åker hemåt.

Väl hemma så blir det lite teve innan vi stupar i sängen.