Så var det då lördag men först skulle vi få iväg alla löparna som skulle springa virtuella lopp. Ullis borde väl inte springa men hon kunde inte låta bli att hänga på en lugnare grupp. För Tokan skulle vara snäll och hålla i en grupp som skulle ligga runt 6.20, kanske lite snabbare om alla kände sig fräscha i den gruppen. Han är snäll som en tok så han får nog fortsätta heta Tokan i min blogg. Egentligen blev smeknamnet alldeles fel för när jag började använda namnet så utgick jag från ett annat efternamn. Men men... Hursomhelst så är det en hel del löpare som springer idag och runt tio stycken från vår klubb. Jag själv är ju lite av typen att det tar tid med nya saker för mig och ännu har jag inte tagit till mig virtuella lopp. Å andra sidan så har jag ett mellanår så det gör mig inte så mycket att jag inte kan springa vanliga lopp just nu. Jag glömde bort vad ordet heter, när man liksom är traditonalist, och stötter på olika fobier och blev nyfiken på om navelfobi fanns. Jag vill nästan kräkas om jag tänker att någon petar mig i naveln, eller, å hemska tanke, att någon faktiskt gör det. Jo, det har hänt och jag mådde fysiskt illa i en halv dag. Det var inte med flit skall jag dock tillägga. Och ja, det både fanns och finns Jag har t.o.m svårt att se en navel i närbild men för den som är nyfiken finns det att läsa om här: https://fobibloggen.wordpress.com/2013/05/28/omphalafobi/ Omphalafobi heter det visst.
Men iaf så blev det bra resulat på löpningen men Ullis tog det lugnt men då var jag redan i full förberedelse för att spela golf. Efter att ha "släppt iväg" dem så åkte jag förbi löparbanan för att heja lite på Sjökvistaren och sen var det full fart hemåt och packa golfväskan. Sen iväg och efter uppropet så hejade jag lite på min medspelare och förklarade att jag tyvärr inte spelat på typ tre år men att det har känts bra på rangen. Och jag gick även ned och slog några slag efter och så var det då dags. Första slaget och vart tog bollen vägen? Ingen som vet och efter ytterligare två bortslagna bollar så förstod jag att jag måste pegga ned. Jag var van att slå den större drivern. Men det blev inte mycket bättre och jag var för taggad så jag tog i för mycket. Hela rundan blev en katastrof och trots min stabila motståndare så hamnade vi i bakre fältet. Vi hade behövt mina lite längre slag men de lyckade slagen lös med sin fråvaro och jag har faktiskt aldrig spelat sämre. Tror jag hade 2-3 riktigt bra utslag. Men jag blev ändå taggad att spela mera för det är riktigt roligt. Dock har jag haft det roligare på banan, det måste jag medge. För det var klart frustrerande och man måste visst spela på riktigt med äkta stimuli runtomkring. Så man blir van.
Senare på kvällen så cyklade jag lite grand och det blev ett rätt lugnt pass men ändå 43 km och snittwatt på 153. Men det är förstås i träningsprogrammet.
På skolan så hade det varit lite smått panik eftersom den som skulle baka till idag var sjuk men jag bad min kollega att försöka lösa det då jag ju vara på kurs igår. Men det verkade som det var löst och fredagsfikat är något de verkligen ser fram emot. Och resten av dagen gick också bra förutom en lite incident men de som var inblandade bad om ursäkt och allt fortlöpte efter det helt okey. Så snart så satt jag i bilen hem och jag började tagga igång mig för lite träning. Men jag kände mig inte helt okey och tänkte bara köra lite lugnt. Det är dock lättare sagt än gjort, speciellt då det är grupp-pass. Fast jag tyckte jag höll igen lite... Första tanken var att det var skönt att återigen få röra sig men med facit i hand så visade det sig att jag borde bromsat mycket tidigare. Efter det så blev det lite mys framför teven och idag var det Postkodmiljonären och Talang. Det senare tycker jag är riktigt kul att titta på och det är alltid så häftigt när det oväntade sker.
Så var det då dags att börja jobba igen och efter en lite trött morgon så satt jag snart på tåget. Väl framme så förstod jag inte alls åt vilket håll jag skulle gå. Visserligen så såg jag Sunlight Hotell direkt men jag kunde inte komma underfund med vilket som var bästa sätt att gå ifrån perrongen så jag frågade en äldre herre och snart var jag på väg. Jag kom först av alla men snart droppade en eller en in. Jag var dock lite på min vakt och det var en lite tråkig känsla. Men så fick det vara. Efter det inledande mötet, och en härlig lunch, där jag träffade några gamla kollegor, vilket var mycket kul, så var det då dags att bege sig till Boda Borg och jag hade blivit utsedd till lagledare och det räckte visst för att tagga igång mig och då fick det vara så. Det kanske vara tanken också. Det var väldigt länge sedan jag var på Boda Borg och det var med familjen men barnen var klart mindre då, förstås. Efter lite instruktioner så var vi då igång och man hade tyvärr inte mycket hjälp av att man kört förut för det var så länge sedan och vi hade ingen uttalad taktik utan körde mest med fokus att ha kul men visst fanns där hela tiden en tävlingsinstinkt som gjorde att man ville vinna. Fast cellerna tog tid att förstå och ingen av de vi körde, iaf initialt, verkade vara bekanta för mig. Mot slutet så kom den en som jag hade kört förut men det tog ett tag innan jag kom ihåg den och nu skulle vi snart sluta och vi hann inte klart den. Lite surt. Vi vann tyvärr inte men ropades upp som tvåa. Dock var jag ärlig och sade att det inte kunde stämma. Givetvis trodde någon att jag ville protestera mot att vi inte vann men det var tvärtom. De hade missatt jag dubbelstämplat då jag inte fick till en stämpel. Så det blev istället nästjumbo! :-) Men det var så pass kul så det gjorde inte så mycket. Men nästa gång... ;-)
Sen, väl hemma, så ser jag att jag fått godkänt på sista kursen och det missuppfattade jag då som att jag var helt klar. Men ruggigt glad blev jag iaf.
Lördag och Ullis och jag drog en stund till stan för att handla lite. Vi åt gott och sen var det affär på affär och vi handlade saker som lampor och hann kika på rätt många saker. På vägen hem så åkte vi förbi Gnesta och köpte en tavla som Ullis hittade på Facebook. Felfri, sade hon... Väl hemma så ser jag att tavlan är skev men hoppades att det inte skulle märkas då den var uppsatt men det var att hoppas på för mycket. Efter en del funderande och flera skruvar så fick jag in tavlan och nu sitter den som den skall. Sen monterade jag upp en till tavla som legat ett tag och fixade lite med lamporna. En hade vi köpt och den andra skulle vi byta plats på. Allt gick bra och jag avslutade med att få igång några lampor som vi inte använt på många år. Så klockan gick och jag fick panik över utebliven träningen. Jag tvingade ned mig i källaren och fick Ullis med mig. Snart satt vi på cyklarna och det blev relativt lugn cykling men jag avslutade med att sprinta och lyckades få upp pulsen till 171. Och snittet blev 129 så nu är det snart tillbaka till det normala efter mitt s.k "experiment". Hursomhelst så måste jag kolla upp det här med att jag inte får igång benen och det verkar tyvärr vara på väg tillbaka. Iaf så pekar pulsen mot det. Tim och jag avslutade med att se lite på NFL och det var en spännande match men tyvärr så förlorade laget vi hejade på. Så även då vi tittade på Sverige mot Ryssland. Och vad händer direkt i matchinledningen? Höglander hoppar lite tokigt men inte sjutton är det en armbågstackling? Armbågen åker ju ut efter träffen, som för att Höglander skall återfå balansen iom att han hoppade. Två minuter kan jag absolut köpa. Tyvärr tror jag det var avgörande men spännande var det iaf.
Nyårsafton och Ullis och jag hade planerat mycket inför Nyårsjoggen. Det var hyra av lokal och inköp av diverse varor, till de som skulle jogga. Och förstås lite reklam men sist men inte minst ett rätt gediget jobb med att få sponsorer, som förstås vill få valuta för sina priser. Rätt som det var så kändes det som vi hade lite väl många bra priser och kanske för få deltagare. Men igår så hände det något och fler och fler anmälde sig och fastän innebandyungdomarna verkade lysa med sin frånvaro så kanske vi kunde tangera deltagarrekordet. Men jag hade fått större problem än så då jag helt plötsligt inte kunde springa längre. De tre senaste löpningarna hade jag fått avbryta och efter att ha snackat lite med Svarte Petter, som hade en bekant som haft liknande problem, så slog jag en pling till lillebrorsan. Det kändes som jag inte får igenom blodet i benen och det liksom låser sig. Förut så har det liksom släppt efter dryga tio minuter men nu var det konstant och efter ungefär två kilometer så är det helt kört. Och Jocke-boy trodde nog att en liten dos med Nitro-tjosan skulle få snurr på det. Hmm, jag funderade men han övertygade mig att det inte var farligt. Sagt och gjort. Jag tog en tur till Trosa och passade på att köpa en lottring också. Så var det också klart och nu var det bara jag kvar som skulle tas om hand. Jag provade tre sprut under tungan och det snurrade väl till lite grand. Men inte så farligt. Fast Jocke tyckte jag kunde ta några mer tabletter men jag var tveksam. Fast å andra sidan var det samma medicin som läkarna förut tyckte jag skulle ta. Asch, jag provade och fick några till morgonen också. Så var det alltså tisdag morgon och Nyårsafton. In med de sista tabletterna och Nitro-tjosan åkte ned i jackfickan. Vi kom iväg i ganska god tid och kunde packa upp i lugn och ro. En kvart kvar och jag ser att det fylls på och det ordentligt. Jisses! Hur många blir det, tänkte jag. Jag körde i en dos och puffade samtidgt lite Ventoline. Och kände mig nästan som ett medicinskt experiment. Nädå! Ventoline behöver jag ju för kylan och jag kände verkligen att jag inte ville att det här skulle bli ett fiasko. När det var fem minuter kvar så börjar jag att prata och berättade vad som gällde. Alla verkade pigga och föväntansfulla och det kändes som hur många som helst som väntade på att få jogga iväg. Så var vi då igång och jag var själv väldigt orolig för hur det skulle gå för mig. Det var några som pratade med mig men jag hade faktiskt sagt lite innan att man gärna fick "låta mig vara" lite då jag skulle se till att vi sprang rätt och i rätt tempo som var bestämt till ca. 6.15 min/km. Och många var sugna på att springa lite snabbare så jag hade fullt upp med att säga till. Och kilometerna tickade in och det gick fortsatt bra. Det kändes oförskämt bra faktiskt. Sen kom en brant backe och jag såg till att ha full koll bakåt och alla verkade hänga på. Vid dryga 5,5 km så stannar vi till och tar det traditionsenliga kortet vid Trosa Stadshotell. Men nu börjar det stora jobbet för jag vet vad som händer då många känner att de nästan är klara. Men alla skötte sig jättebra men jag får ganska ofta säga till för reglerna är att man inte får springa om mig på den här Nyårsjoggen. Iaf inte förrän precis på slutet. Men alla höll iaf och det var maffigt att se hur över 50 stycken löpare joggade tillsammans och det hela tiden. Sen, på sista rakan, så kommer Ullis upp och skämtar om fri fart och det behövde hon inte säga flera gånger. JIsses! :-) Men de flesta tog det lugnt och baksidorna verkade hålla på de som drog iväg. Sen fixade vi iordning och skålade in det nya året och jag drog några anekdoter och sedan lottade vi ut alla fina priser. Det räckte till alla och vi räknade in 52 löpare. Och jag överlevde joggen och det med bravur! :-) Dock måste jag kolla upp varför det strular med benen.