Tisdag och det var återigen pingis men även lite utmaning i form av att balansera på en yogaboll. Till slut så vågade jag mig på att prova att stå på den utan stöd i närheten men det var sjukt läskigt och jag försökte gå av så smidigt jag kunde men det var lättare sagt än gjort.
Efter sista lektionen så var det buss hemåt och jag fick samtal om att Ullis jobbade över och hon undrade om vi kunde springa då hon var klar. Hon hade kläder med sig och jag försökte få skjuts ned till banan men idag var det ingen som kunde och jag fick ställa in klubbträningen... igen! Idag var jag faktiskt rätt taggad.
Efter lite mat i magen så gick tiden men jag tog mig i kragen och snart satt jag på cykeln och då klockan tipsade om ett återhämtningspass så lät jag klockan styra. Dock är jag klart svårtstyrd så när klockan varnade med att visa 177 så trodde jag att klockan fått fnatt och visade pulsen men snart förstod jag att det var watten som visades och att jag då körde lite för hårt. Jag låg dock kvar mellan 150 och 175 watt och det blev ett litet gäng som höll ihop ett bra tag men när det gick uppför så räckte min lilla watt inte till. Det blev dock en dryg halvtimme och jag kände mig nöjd.
Sen gick jag och Felix till affären och jag hann precis hem tills Ullis också var hemma.
Snart var vi igång och det tog emot Big time men jag tänkte ge det ett bra försök. Ena knäet hade spökat några dagar så jag var lite inställd på att bryta men det verkade hålla sig på rätt sida men fy fasiken vad jobbigt det var. Jag kämpade och kämpade och att ens kunna springa i 50 minuter kändes omöjligt. Det var det som var dagens mål.
Rätt som det var, typ efter 30 minuter så kommer jag på varför det är vi tränar och när jag mentalt förflyttar mig till Ironman-banan så blev jag helt plötsligt mycket piggare. Från att det kändes nästan övermäktigt så hade jag helt plötsligt massor av kraft kvar. Cool känsla!
Sista backen och vi trycker på ganska hårt och det är även där ett bra löpsteg och från att det nästan kändes kört så kändes det som jag var i bra fas.
In i duschen och snart satt vi i soffan med te och lite gott. Det var nu Biggest Loser-finalen och det var tre värdiga finalister. Sen kan man förstås diskutera det vettiga i att tävla i att gå ned i vikt men jag tycker det är kul att se på och man får en viss inspiration.
Programmet är klart värt att se på och det innehöll det mest så jag tänker inte spoila mer än att Philip pratade om att han älskade att vinna och det är något som folk också trott om mig. Att jag älskar att vinna men det är nog snarare att jag älskar att tävla och att göra sitt bästa. Det kan förstås resultera i att jag brukar vinna men för mig är det inte samma sak. Det är nog snarare resan som är målet men målet är själva pricken över i-et.
Bra dag men vi kom i säng lite sent. Det får jag nog lida för imorgon.
Måndag och det var dags att jobba lite igen. Lite badmintonspel och det blev även lite pingis för en del. Det var förresten bara en klass idag då den andra var på prao men det blev ändå lite spel.
Sen hem och det var tyvärr en buss med ofällbara säten så jag spelade lite schack på hemvägen.
Dock lyckades jag somna till och jag kände mig som en zombie, då jag vaknade. In på affären och köpte lite mat och sen hem och fixa till det lite.
Ullis ville springa men då jag fortfarande kände av höften och dessutom ville försöka vara med på klubbträningen så fick jag avstå och även hon styrde om och cyklade med mig. Lite lätt ointresserad, till en början, men sedan gasade hon på - grymt!
Själv blev det ett lätt pass men med riktigt vadderade byxor som kanske inte var gjorda för temposadel. Dock låg jag ned några minuter här och där. Det känns som det är viktigt att få in den styrkan också men jag ligger inte helt perfekt på trainercykeln.
Jag snittade låga 126, eller 127, och det med en snittwatt på 177. Det var kul att se och då kände jag ändå av benen lite.
Efter duschen blev det förstås hemmafinalen i Biggest loser. Bra kört av deltagarna och det är själv lite sporrande.
Tisdag och jag informerade tidigt Micke F om att jag inte skulle hinna till träningen då Ullis skulle lämna blod. Själv skulle jag försöka att återigen få bli blodgivare. Mitt blod fungerar ju till alla men tvärtom är det värre. Det är ju även som Nils van der Poel säger. Det viktigaste i livet är att vara en god människa och ge blod är väldigt fint och bra.
Sist så blev jag ju diskvalificerad som blodgivare då jag hade för mycket problem med min egen hälsa och de tyckte att jag behövde mitt blod bäst själv och så kanske det var då. Sen åt jag ju hjärtmedicin och då fick man absolut inte lämna. Min hjärtläkare tyckte dock att jag kunde lämna om jag ville och nu gör jag alltså ett nytt försök.
Hursomhelst så var det först lektioner och jag var med på tre beep test och hoppade av vid nivå sju på första och sedan var jag runt 7.6 på andra och sen tryckte jag mig upp till nivå 8 på sista men det gjorde nästan ont i lungorna. Men nivå 8? Det är ju rätt dåligt om man skall vara vältränad och jag blev lite orolig. Visserligen så är det rätt explosivit och det mesta av det är ju borta men ändå... Nu var det dock inte så många elever som slog mig utan det var nog bara i en klass någon, eller några, sprang längre så jag måste nog kontrollmäta sträckan. Jag kanske har lite för lång sträcka och vi har det mest som prova på, i början.
Efter skolan så går jag till Ullis som väntar i bilen och vi åker och tar en liten fika på ett mysigt ställe och det blev kaffe och semla men vi delade även på en macka så man inte fick värsta blodsockertoppen.
Sen lämnade då Ullis blod och jag fick prata med en sjuksköterska som tog mina uppgifter. Vi passade på att äta lite då vi ändå var i stan och sen hemma så kikade vi på både Superstars och Biggest Loser och jag fick räkna in en träningsfri dag. Eller fick jag det? Jag kände av lungorna rätt rejält så jag måste tagit ut mig. Beep test är kanske bra att köra några gånger ibland så man ser var man är.
Fredag och jag såg fram emot att Ullis skulle komma då vi hade lite planerat efter jobbet. Bland annat bio men även lite träning innan. Tyvärr missade jag att höra av mig till henne innan då jag inte fick med mig löparkläder för löpning och eventuell simning stod på agendan innan bion.
Pingis-John kom in mot slutet av dagen och kollade läget men jag förklarade att det inte gick idag och önskade honom trevlig helg.
Sen ringde jag Ullis och hon skulle i det närmaste parkera och vi bestämde att vi skulle mötas vid löparspåret. Jag hittade några långbyxor och sedan fick det bli en luvtröja och jag tog på mig min tunga ryggsäck och gick bort till Ekensbergsspåret.
Jag ser något huvud bland ett gäng träd och ser direkt att det är Ullis och skiner upp. Vi möts upp och snart skall vi då springa och det tar emot rejält. Jag har inte sprungit på länge och benen känns som stockar från igår. Det går lite segt i början men det släpper efterhand och fastän det inte känns superlätt någon gång så trippar man på. Det verkar som det går att springa rätt länge men efter ungefär fem kilometer så börjar det ta emot och jag kämpar mig fram de sista kilometerna och jag får ihop runt sju kilometer och Ullis springer bort till Cirkle K, där jag parkerar bilen.
En snabb dusch på mitt kontor och sen tänkte vi käka men var någonstans? Det var frågan. Till slut bestämde vi oss för ChopChop och idag var det supergott. Det har ju varit lite blandat på slutet och en gång var det så äckligt så vi höll upp i nästan ett halvår.
Sen mot bion och vi skulle se A man called Otto, med Tom Hanks i huvudrollen. Det var nästan så att jag inte ville se den då filmen med Rolf Lassgård var så sjukt bra men faktum var att den här, på något konstigt sätt, var snäppet bättre. Man hade i princip kopierat den svenska versionen men gett den en annan touch och utnyttja Tom Hanks briljanta skådespeleri. Samma beslutsångest hade jag även då jag skulle se den svenska versionen för att boken var så himla bra men med facit i hand blev det perfekt.
På delar av filmen så nästan vet man vad som skall hända och det går inte att stoppa tårarna, de bara väller fram. I den här filmen så byggs det nästan upp ännu bättre. Rekommenderas starkt!
Lördag och ikväll skulle Ullis och jag på 50-årskalas då en bekant skulle ha fest. Det skulle bli trevligt men i ärlighetens namn var vi inte så taggade innan. Däremot var det träning på morgonen och inte heller det lockade så mycket så vi var nog lite trötta. Jag fick ingen plats på gruppträningen men jag hängde på för att istället köra crosstrainer. Ullis tyckte att jag kunde köra något annat först för att sedan göra henne sällskap då hon skulle springa på bandet efter. Det lät som en bra plan men jag ville försöka köra lite längre så fick vi se hur länge jag skulle orka.
Först var det uppvärmning för gruppen och jag passade på att vara med på den så jag inte skulle störa och efter några minuter så körde både de och jag igång. Jag drog ned till motstånd 12 och sedan körde jag på runt 75-77 varv/minuten och det kändes rätt lätt och jag låg på ganska låg puls i början men den lär ju stiga efterhand, tänkte jag. Bra tänkt!
Snart var passet klart och jag kände mig också rätt klar men nu skulle Ullis upp och springa och jag fick kämpa mentalt. Tiden gick och första egentliga målet var 90 minuter och när det var avklarat så kändes det skönt. Dock kände jag att det riktigt ångade om mig och jag började undra om tröjan gjort sitt. Det var svettfest de luxe och funktionen var nog inte lika bra som den en gång varit. Sedan blev det tio minuter till men nu orkade jag verkligen inte mer utan hämtade en matta och lade mig på den. Lite kul att Enklaresport-loggan blev tydlig på mattan efteråt men den dunstade förstås bort efter ett tag. Jag bara låg och flämtade och snart var Ullis också klar. Det blev en timme för henne men hon körde förstås gruppträningen innan också.
Sen var det fest och nu taggade vi till och det var oerhört trevligt och det blev mycket längre än vi hade tänkt. Mycket spel och skratt. Man kom på sig själv flera gånger med att känna att man fick kramp i käkarna.
Stort grattis, Gisela! Det lär bli många pass med Ullis men jag kanske kan hänga med några gånger också.