Tyvärr dock endast som åskådare men vi var taggade. Tanken var att komma upp i tid för att verkligen se starten men vi låg och drog oss rätt länge och sedan blev det bråttom. Så bråttom så att vi nästan funderade på att ta bilen. 

Frukost och sedan stressade jag med cyklarna och jag fick strunta i att jag inte hade någon luft i framgaffeln. Ja, ni läste rätt. Luft i framgaffeln. Jag har någon typ av gammal framgaffel som pumpas med luft men den läcker lite så nu håller den bara typ ett halvt dygn. 

Vi kommer iväg med hojarna och det är visst flera som också skall kolla på simstarten och vi kommer efter en som verkar ha koll och hon tar lite genvägar och vi hänger på. Det visade sig vara ett smart val och snart är vi framme och det är nästan så att man ser proffsen starta men vi hör i alla fall startkanonen. 

Vi hittar en plats och ser att damproffsen simmar iväg och snart är det den stora massan som skall iväg. 

Det är så maffigt och jag känner att jag hela tiden får tårar i ögonen för det betyder så mycket. Nästan så mycket så jag börjar misstänka att det är den stora anspänningen som gjort att jag haft svårt med simningen tidigare år. Sist, då jag bröt, så var jag dock lite för dåligt simtränad, totalt, så den jobbiga strömmen och vågorna förstörde. 

Vi hejar och sedan hittar vi en bra plats vid kajen och där kollar vi först proffsen och byter till platsen nära bron. Där ser vi alla age groupers och många simmar bra. Jag reagerar på att jag själv borde varit där någonstans, i mitten, och det ser ut att gå rätt fort ändå. Men nu måste jag steppa upp till nästa år och inte negligera simningen. 

Vi pausar lite och åker tillbaka till husvagnen innan vi åker tillbaka och fortsätter kolla. 

Vi beställer en pizza och sätter oss nära hotell Svanen och där tittar vi på cyklisterna som börjar komma in för varvning. Rätt många får åka in i penalty-tältet och när vi sedan tittar mer så ser vi att väldigt många ligger på rulle eller kör dumma omkörningar och inte ens väntar in andra cyklister. Helt galet men jag tror också det beror på att det är mer utländska tävlanden för jag har tidigare fått uppfattningen om att svenskar mer generellt sett håller sig till reglerna. Många tar chansen och chansar lite. Trist! tycker jag. 

Vi hejar på Robin H och han har kört hårt på cyklingen. 

Damproffsen kommer in och börjar springa och sedan fortsätter det. Robin springer bra och det är kul att följa honom. 

Sen kommer den stora massan och det slutar förstås inte utan nu är det jämn ström. Det är en galen stämning och den slutar liksom inte men vi står och å andra sidan liksom mitt i det. Lite lustigt är att det inte är några folk som hejar på vid idrottsplanen, där det delas ut band. Det är som en tyst punkt mitt i festen. 

Efter en massa timmar så blir det en pizza till men nu delar vi på en och känner att vi ändå ligger back på energin. 

Vi cyklar runt lite på banan och det är verkligen en sjuk stämning och man längtar själv till att vara med igen. 

Snacka om boost!