Söndag och jag hade vaknat upp på natten och haft panik! Jag kunde inte räta ut vänsta benet för det gjorde grönjävligt ont i knäet. Med mycket ansträngning så kunde jag hasa mig upp för att kunna gå på toaletten. Fortfarande så hade jag riktigt, riktigt ont i knäet och idag hade Ullis ett sista pass på schemat och då jag haft de här problemen förut så tänkte jag att kanske kan trolla igång knäet för en sista ansträngning och så kan jag vila några dagar. Jag haltar hela morgonen och Ullis undrar förstås hur det här skall gå. Ja, jag med faktiskt. 

Efter frukost så blev det lite teve innan vi började fixa iordning inför avfärd. Igår hade vi förresten tvättat så vi kunde packa ned rena grejer och även Felix fick tvättat och Ullis hade fixat iordning lite fint till Felix. 

Knäet började bli allt bättre och sedan åkte vi mot Hammarbybacken men det var svårare att hitta än vi trodde. Till slut kom vi riktigt nära och det var bara några hundra meters jogg tills vi var där. Uppenbarligen fanns det en bättre väg för när vi kom fram så var det värsta stora parkeringen nedanför backen. 

Idag skulle vi springa med stavar, trodde vi. Vi började med att jogga upp i knappa tio minuter innan det var dags att sätta fast sig i handtagen och vi började springa. Vi kom en bra bit innan Ullis skriker att vi skall gå uppför och jogga nedför. Ha ha! Precis då börjar pulsen sticka iväg och direkt när jag börjar gå så är det hög puls och känslan var lite konstig men helt förståeligt. Vi skulle gå i fem minuter och jogga ned igen och börja om. När jag kommer upp, på första intervallen, så får jag ta något extra varv för att komma upp i fem minuter och sedan jogg ned igen. 

Fyra stycken och det är riktigt jobbigt men kul! Riktigt bra backe och vi kör liksom på sidan upp och förstås inte i backen. 

Pust! 

Hemåt och väl hemma är känslan borta bra men hemma bäst. Men riktigt kul att vara i Felix lägenhet och med mycket träning på kort tid. 

Imorgon väntar jobb igen och undrar hur knäna kommer kännas imorgon.